Ugglans finest

Nu är jag Ugglans finest igen.

Jobbade med Andreas som tappert försöker överta min titel som världens sämsta bartender. Han är på god väg, det ska ju erkännas. Tillsammans blir vi ett stycke, måttligt begåvad bartender skulle man ju kunna säga.
Det gjorde ingenting idag, eftersom det nästan inte var något folk där.
De få som var där, lät och betädde sig däremot som ett mcgäng. Inte helt klockrent om man ska göra sig populär.
Kvällen slutade iallafall med att jag nekade Robert Aschberg att köpa mer öl, eftersom han drägglade ner min bardisk (märk väl att det ibland, när jag inte är arg, är min bardisk)Han blev otrevligt högljudd, jag sökte moraliskt stöd hos Andreas som visade sig vara ett litet våp i just den här situationen, men jag stog på mig.
För att jag är en satans tuff tjej, egentligen.
Det slutade med att han tyckte att jag var "satans tråkig", och jag kände lite att det skiter jag löst i. Han gick efter fem minuter.
Det var kvällens bragd.

morning has broken

Vissa saker glömmer man bort. Jag hade t.ex glömt bort att jag egentligen har sjukt kasst morgonhumör.
Som liten manifesterade det sig i en surhet så extrem att jag under hela min mellanstadietid fick frukost på sängen så att min arma moder skulle slippa ha med mig att göra.
Som vuxen, med ett ex som lider av någon bisarr form av narkolepsi så har jag ju fått gå upp ifred så länge, att jag helt har förträngt att jag hur ska jag uttrycka det här... don´t do people in the morning.
Detta blev jag påmind om idag, på ett mindre behagligt vis när hantverkare väckte mig i morse. Tjugo jävla minuter innan de egentligen skulle knackat på vår dörr. (Vad är det för dårpippi som har designat dörrklockor att ge var och varannan stackare hjärtinfarkt? jag blir på riktigt livrädd varje gång det ringer på dörren för att jag i en halv sekund tror att någon hemskt ondksefull har kommit för att hämta mig)
På tjugo minuter hinner man göra ganska mycket, klä på sig exempelvis. Det hade jag ju inte hunnit göra, så jag fick låsa in mig i badrummet och tjura. Kunde ju inte gå ut därifrån heller för så lycklig ville jag inte göra den där snubben som jagat upp på tok för tidigt.
Kunde inte använda kranen heller, så jag stog mest omkring. Inte mitt favoritsätt att starta dagen kan man ju lungt säga.

bakfull mest

Trots lätta isolationstendenser så lyckades jag pallra mig iväg till releasefesten för nya numret. Tänkte att det nog skulle vara sådär. Visserligen bättre än förra festen, när jag i konstant panik krängde femtusen öl i minuten, men ändå inte himlastormande. Festen hölls i ODDs studio på skeppsbron, vilket skulle kunna resultera i klaustrofobi och kaos. Vilket jag insåg att Tomas nog ville, lite så där i hemlighet. Han lät på tok för lyrisk när vi pratade om att det kanske skulle spåra ur med tanke på hur många som hade o.s.at.
Och det blev en sjövild tillställning. Jag hade så sjukt roligt.
Så skönt att vara själv, så skönt att dricka öl och dansa like there´s no fucking tomorrow. Skönt att höra att jag nog kan vara slampig, om jag bara vill (vilket man verkligen inte kan tro att man ska upskatta när ens chef kläcker ur sig. Men hon är så bedårande)Ganska skönt också att jag inte kollade om det faktiskt stämde.

Jag trillade innanför min dörr vid halv nio i morse, efter att ha legat kvar i en soffa på tok för länge och lyssnat på de mest förvirrade utläggningar jag har hört på länge. Det fick mig att skratta till mig lite kramp i magen iallafall.

Karl, min älskade Karl, skickade sms från en bar i Schöneberg, och jag blev alldeles till mig av lycka över att han också var vaken, alive and kicking i den arla morgontimmen. Ringde upp honom och enades om att saknaden ibland blir för stor.
Fick fyrtiofem minuters skvaller och kärlekförklaringar ifrån mobiltelefon i Berlin. Förlåt Fredrik för nästa telefonräkning.

Apparently, I win

I am 8% Idiot.

I am not annoying at all. In fact most people come to me for advice. Of course they annoy the hell out of me. But what can I do? I am smarter than most people.

Take the
Idiot Test
@ FualiDotCom

meh, jag skriver ju som ett mongo...

Alltså jag har ju påpekat det här med min allt mer tilltagande svårighet att koncentrera mig.
Det här är ju faktiskt inte okej! Finns det inget stavningsprogram eller liknande till såna här bloggjävlar?
Jag vet ju att jag inte har dyslexi, men nuförtiden så skriver jag ju som ett fyllo.

a Day Out

Fredrik alltså, en sån pärla.
(Flickor som inte känner mig, och av en slump kanske läser det här, go for Fredrik. Han är verkligen ett kap egentligen. Jag kan ju berätta att jag efter ett år i den här lägenheten fortfarande inte vet vad vi har för nummer på nyckeln som man bokar tvättid med. Bara en sån sak. I mitt eget försvar skulle jag vilja säga, ehh jag är en ljuvlig flickvän på många sätt och vis iallafall. Eller var. Det är inte mitt fel att vi gjorde slut! I give great head...)
Jag lyckades övertala honom i natt, när han kom hem full, att han skulle följa med mig hela dagen idag och guida min gäster. Det är visserligen inte så förvånande, han blir ofta sött entusiastisk med ett par glas vin innanför västen. Vad som är förvånande är att jag faktiskt lyckades sparka upp honom i morse och få med honom, visserligen under mycket mutter och ett tyst raseriutbrott över dragspelsspelande snubbar på tunelbanan.
Han skärpte sig iallafall, och blev världens bästa guide. Bra för mig, eftersom jag fortfarande har svårigheter att hitta i Stockholm.
Gamla stan, lite Rembrandt på Nationalmuséeum, en öl på Grodan. Gästerna verkade hemskt nöjda, och hade nog lite separionsångest när vi skulle gå. De ville inte att jag skulle gå, tror att de tyckte att det var lite läskigt att gå på middag med en massa annat filmfolk. Men då kände jag att om man är över trettio så måste man kunna ta lite hand om sig själv och lämnade dem med väskan full av koreansk sprit i tjusiga tetraförpackningar som de varit snälla nog att ge mig.
Skönt att vi hade en fin dag.

Skumt

Jag var hemskt trött men pallrade mig iväg till Ica för inhandling av lördagsgodis.
På vägen dit kände jag att det var jobbigt att alla tittade på mig. Det enda jag ville var att vända och gå hem, men jag kände nog lite att man inte får lov att vara hur barnslig som helst vid 23 års ålder.
Det är konstigt hur man ibland kan gå omkring med en molande oro inombords en hel dag, utan att reflektera över det.
Så när jag skulle bestämma vilket bröd jag ville ha så kom det lite tårar. Jag stirrade i golvet, och kände det steg. Jag kände verkligen att om jag släpper det nu, då kommer jag aldrig kunna samla mig igen. Det fylldes upp vätska bakom bröstbenet, och det bultade bakom pannbenet och jag kände att jag verkligen inte vill vara tjejen som bryter ihop på Ica. Så fokuserade på mina egna skor, och lyckades ta mig därifrån med hedern i behåll.
Ute på gatan började jag tänka på min kära gäster, och på hur väluppfostrade dom är, och då började jag gråta ännu mer. Så snälla och fina att det gör ont i hjärtat.
Hemskt att jag känner så. Jag känner mig som världens absolut sämsta tjej.

Och jag saknar Karl. Min alldeles egna Kung Karl, with you I feel like a princess.

uatt vii häv heer is a fäjlurr to kommjunikäjt

Så jag pallrade mig upp fem i morse, efter en ofta avbruten och mycket orolig sömn. Fredrik skulle väl vara snäll mot mig och ringde någon gång vid ett för att berätta att han gått ut efter jobbet. Jag vet att han inte ville att jag skulle vara orolig, men jag tänker att nu har vi ju gjort slut och jag är faktiskt inte orlig. Så jag blev vansinnigt arg istället. Det var jag i typ två sekunder, sedan somnade jag om. Blev sedan väckt igen vid fyra, på grund av en efterbliven jävla fyllebullt till vän till Fredrik ringde för att berätta att han älskade honom eller något annat fånigt. Jag vet ju att det inte är Fredriks fel, men jävlar vad arg jag blev.

Jag lyckades iallafall ta mig till Arlanda, körd av en tidsoptimist och tillika gubben, vid namn Nalle ( nej inte dårpippin i päls och juveler som försörjer sig på gud vet vad, och är med i tv ibland )
Mina gäster hade redan kommit fram och stog och drack kaffe när jag kom inrusande med andan i halsen och min ackreditering i högsta hugg, i hopp om att de skulle se mig.
Så jag tar alltså hand om världens vänligaste koreanska snubbar. Regissör och producent till den brilljanta kortfilmen " a Day Out". Mycket blod, förnedring och sex på tolv minuter. Vädigt koreansk, väldigt bra. Prducenten pratar väldigt bra engelska, men regissören pratar någon slags blandning. 95% koreanska, 4% grymtningar och 1 ynka % engelska. Jag kör på att le hemskt mycket.
De kom hit utan att ha bokat vare sig hotell eller flyg hem, så det blev till att fixa och dona bäst jag kunde. Allt har iallafall ordnat sig nu, och jag torkar svetten ur pannan.
Har iallafall sett lite justa kortfilmer, vilket jag misstänker passar min allt mer krympande attention span. Fina filmer i vilket fall.

Ikväll går ju mosfesten av stapeln i Göteborg, och det värker lite i hjärtat att jag inte kan vara där. Själv kommer jag att spendera kvällen ensam i min lägenhet. Dels för att jag inte har några pengar, och dels för att jag inte har någon att hänga med. Bara för att jag är en pretto idiot som tvunget måste jobba på filmfestivalen. En ganska ensam sådan.

Nu måste jag städa lite, vår lägenhet luktar mycket suspekt men det är verkligen inte mitt fel.

Musik och minnen

Elliot Smith framkallar fortfarande en känsla.
Ett starkt minne av att stå i telefonkiosk i Berlin och gråta så mycket att jag inte ens kan prata. Fredrik långt borta, som till slut blir arg för att han inte förstår.
Jag minns att mina ögon var svarta och att jag kallsvettades. Jag minns hotellrummet och de klibbiga lakanen. Jag minns att jag inte kunde äta.
Jag minns Karls rum, hans hårda säng med en grop som jag sov så skönt i. Som ett litet djur.
Jag minns hans öppna fönster, och värme trots att det var oktober.
Tårar på hans jobb, och en vacker bilfärd mellan Treptow och Kreutzberg.
Jag minns att Karl och Daniel var nyförälskade och jag var nog lite kär i dem båda två.
Jag minns att sitta på en spårvagn och sakna Fredrik så mycket att mitt hjärta nästan stannade.
Jag kunde inte vara med honom, trots att det var det enda jag ville.
Jag minns sorgen det innebar.

Jävla söndag

Att det är söndag och november är så uppenbart att det inte ens är värt att nämna.

Kollar på mitt hemliga favoritprogram 7th Heaven. Jag slutar aldrig att fascineras av de fantastiska intrigerna och den brilljanta dialogen. Idag är problemet att varenda jävla man i serien har tappat bort sina bröllopsringar på olika vis. Detta är så klart en enorm källa till missförstånd och hemlighetsmakeri. Det slutar alltid med att de äter kakor och mjölk, och skrattar lite åt skillnaden mellan könen. Ja se kvinnor... så tokigt de kan bli! De har ju såna mood swings, man måste ju ta det varsamt med kvinnfolket. De har ju for the love of God så nära till sin hysteri! Något jävla käkparti till snubbe är gift med ett jävla mood swing till tjej, som dessutom är den fulaste kvinnan som går på denna jord. Ah, jag orkar inte mer...
Dessutom har de ett retarded jävla tvillingpar till söner, som jag på riktigt tror att det är något stort fel på. Crackbabies är ju alltid lite obehagligt.

Jag frågade Mattias, som jag ska starta en storslagen polygamisk familj med, om det är så vi kommer att ha det. Fryntligt och finstämt. Kommer jag att helt plötsligt att inneha en massa mysiga moderliga egenskaper. Och kommer han plötsligt att vara predikant.
Han trodde inte det.
Han föreslog ett herrgårdsliv fyllt av dekadenta fester och champange. Hemliga små rum fullt av vackra människor som har sex med tjusiga masker på, och Fritz Lang filmer projicerade på väggarna. Vi ska ha varsin käpp i vitt guld, för att visa vilka som bestämmer på vårt mansion. Mattias ska ha frack och jag ska ha tjusig smoking ifrån YSL, eller svart lång klänning med urrigning ner till min ack så tjusiga lilla rumpa. Detta så att äldre mystiska män kan dra linor ifrån min mjölkvita svank. Och jag ska vara så där sval och vacker som jag vanligtvis inte är. Mattias är ju alltid tjusig, så för honom blir det inga problem.
Det kanske finns med barn i bilden, men de har verkligen inte jag fött fram. In fact, så vet jag nog inte var de kommer ifrån över huvud taget. Men helt galna namn ska de ha, Stalin ligger högt på listan just nu.
Det känns skönt att ha planer för framtiden.

designhysteri

Jag är för trött för att springa till H&M och panikshoppa Viktor & Rolf prylar för sakens skull.
Viktor & Rolf i all ära, men att stå inne i en smockfull butik och pröva jeans genom armbågstricket
(tydligen kan man se om byxor passar i midjan genom att se om de sitter bra på underarmen. Vet inte helt om jag litar på det. Det beror väl helt på hur fet man är, skulle jag vilja säga) skulle kunna utlösa en helt ny form av road rage för min del.
Så jag skriver jobbcredits istället, och njuter av att inte behöva tänka alls.

it´s only rock´n´roll...

kolla hur lustigt uppenbart det är att paniken och förvirringen är total. Kolla också in Charlie Watts lätt illamående min, och Mick Jaggers förvåning vid insikten att vissa bandmedlemmar bara försvunnit helt.

fucking jävla söndag

Plötsligt är det november i mitt hjärta. Karl skulle förstå vad jag menar om han var här.
Det kanske inte är så förvånande egentligen, men jag har ju struntat i att allt inte står rätt till och bara kört på, kanske i ren och skär panik.

Små saker gör mig allafall lycklig. Som att Mattias lagar mat i köket, och det känns lugnt och tryggt att vara här. Och som att min mamma har köpt strumpor till mig, och säger att allt ordnar sig snart. Jag tror henne verkligen när hon säger det.
Och Rolling Stones video till "It´s only rock´n´roll but I like it", som min älskade syster har pratat om i säkert en kvart i kväll, och jag skrattar lika mycket varje gång.

Nu, mat.

äkta kärlek, men för i helvete

smoking, mattias och jag is da new black

jävla onsdag

Snö och jag kommer inte, har aldrig kommit, kommer aldrig komma överrens. Vad är det här för skit? frågade jag mig i mitt stilla sinne när jag vaknade en timme för sent i morse. Tog mig iallafall ut, feber och snowrage till trots.
Och bra var det mina vänner, för Andreas som nu kan titulera sig "den allra bästa jobbarkompisen en underbetald flicka kan ha" ska ta med mig till Le Shops utförsäljning. Och ge mig pengar! ( som han har innestående där, inte faktiskt trycka sedlar i handen på ) Det är ta mig tusen godhet.
Femhundra spänn på Le Shop är verkligen inte fy skam. Det kanske inte räcker till Vivienne Westwoodlinnet som jag hade våta drömmar om i somras, men iallafall till något ifrån Nakkna.
Jag inser själv att det här kan vara det mest ointressanta som någonsin satts på pränt.

Jag är lite nervös idag, för tydligen har folk fått sova på tågen i natt. Jag måste åka till Göteborg, det finns liksom inget alternativ till det. Jag hyr en plogbil om det krävs.
Behöver komma ifrån Stockholm, snarast.