glömska

Jag har slarvat bort mina inloggningsuppgifter till UCAS, vilket betyder att jag har lite problem att kolla vad som händer med mina anökningar till London. Det gör inte så mycket eftersom jag är lite av en happy go lucky kind of girl.
Jag löser väl det på något sätt.
Jag har också glömt, i brist på tid, att gå till csn vilket ju är en ännu dummare sak. Men det ordnar sig med lite krokodiltårar tänker jag. Det har det ju gjort förut.
Jag tror att jag fortfarande är så euforisk över den lättnad som kom över mig efter min flytt, att jag inte orkar oroa mig för någonting just nu.

Malin var och hälsade på i söndags och det var skönt och välbehövt. Vi pratade ganska mycket om hururvida unga tjejer är dagens mansgrisar. Alla tjejer jag känner vill ha mer sex än sina pojkvänner och lovers. Ingen har ångest för det, vilket verkar börja sprida sig hos männen i vår närhet.
Sen tillkommer ju det faktum att jag är lite som en stereotyp man ifrån femtiotalet. SKitkass på hushållsarbete, och skiter ganska löst i det. Inget tålamod, taskig simultankapacitet om jag inte är intresserad av det jag pysslar med. Det känns mest som att jag rasar på.
Det är väl det att jag jobbar med mode som går lite emot det hela. Jag är nog en homosexuell man, och trivs satans bra med det.

Uffie

Lovely Uffie skulle kunna få mig att konvertera till lesbianism anyday.

uatt da fack?!!

Vad händer med mina vänner.
Alla verkar vara lamslagna. Alla är ledsna, och ingen verkar göra något åt det, och för första gången i mitt liv förstår jag min kära mor när hon under mina allra deppigaste perioder röt till utav bara helvete.
Gav mig en redig avhyvling när jag tyckte att jag var för ledsen för att kliva ur sängen.
Jag orkar inte med folk som mesar omkring och är lata och rädda och gud vet allt.
Det är inte så att jag inte har empati, jag har stora mängder av den varan. Och om man verkligen har saker att sörja, så är jag fine med det. Bara man torkar tårarna emellanåt.
Efter månader av meningslöst gnäll blir jag mest matt. Jag har fått nog.