Skumt

Jag var hemskt trött men pallrade mig iväg till Ica för inhandling av lördagsgodis.
På vägen dit kände jag att det var jobbigt att alla tittade på mig. Det enda jag ville var att vända och gå hem, men jag kände nog lite att man inte får lov att vara hur barnslig som helst vid 23 års ålder.
Det är konstigt hur man ibland kan gå omkring med en molande oro inombords en hel dag, utan att reflektera över det.
Så när jag skulle bestämma vilket bröd jag ville ha så kom det lite tårar. Jag stirrade i golvet, och kände det steg. Jag kände verkligen att om jag släpper det nu, då kommer jag aldrig kunna samla mig igen. Det fylldes upp vätska bakom bröstbenet, och det bultade bakom pannbenet och jag kände att jag verkligen inte vill vara tjejen som bryter ihop på Ica. Så fokuserade på mina egna skor, och lyckades ta mig därifrån med hedern i behåll.
Ute på gatan började jag tänka på min kära gäster, och på hur väluppfostrade dom är, och då började jag gråta ännu mer. Så snälla och fina att det gör ont i hjärtat.
Hemskt att jag känner så. Jag känner mig som världens absolut sämsta tjej.

Och jag saknar Karl. Min alldeles egna Kung Karl, with you I feel like a princess.