Snopet

Mitt hjärta
Jag packar ihop alla mina tillhörigheter och gråter en smula, trots att det ska bli skönt att flytta så att jag kan andas igen.
Nya lägenheten känns bra, nya rumskompisen är en pärla utan dess like.
Ändå känns det som att hjärtat ska brista när jag packar ner idiotiska klädesplagg som jag aldrig har använt men inte kan förmå mig att slänga, och funderar på om jag ska slänga gamla i-d magazines eller inte.
Fredrik är snäll och lagar köttbullar till mig, och tårarna bara rinner.
Jag kan inte montera ihop flyttlådor själv, och jag känner mig som ett våp.
Måste slänga en massa skor som har gått sönder, och jag hittar bilder som jag har gjort när jag var en liten flicka på blott tjugo år. Och hjärtat det värker så att jag knappt står ut. Vi skämtar lite om att jag är en lipsill, och han kramar om mig när det behövs.

Så får vi reda på att vi inte kan låna bilen imorgon.
Får flytta på tisdag istället.
Jaha

Pojkbesök

Min älskade Karl kommer hit i mars. Han fick pröjs för att inte gå för Adidas under modeveckan i Berlin, och köpte en flygbiljett för dom välförtjänta oijrosarna.
Har ni hört något bättre? Jag funderar på att ta betalt varenda modevisning jag inte ska modella för, och det är alla det, under Stockholms modevecka. Jag skulle ju snabbt gå ifrån skrattretande fattig till rich bitch på nolltid.

Mattias kommer kanske hit och firar sin snabbt analkande trettioårsdag (Förlåt babe, inte snabbt. Det är lååångt tills dess) Vi ska gå på Joanna Newsom, hålla varandra i handen under svala vårkvällar. Jag kanske kommer att låtsas att han är min man, för han är ju så ståtlig. Trots att han tenderar att tända på andra män och inte på mig.

Annars inget nytt.
Diors couture gör mig lite gladare för en kort stund.

men herrejävlar!!!

Nu är det gjort! ansökningarna till London Collage of Fashion är skickade.
Deadlline var igår. 23.56 avlutade skickade jag iväg mina, via detta underbara som är internet.
Internet och jag kommer ju dock sällan överrens, in fact så jag har jag en förmåga att skrämma atorer till döds lite då och då.
Jag har ju heller ingen som helst tidsuppfattning. Att skriva ett personligt brev tog ju verkligen inte tjugo minuter som beräknat, snarare två timmar. Detta med hjälp av Fredriks briljans och breda engelskakunskaper.
När jag hade två meningar kvar att skriva, kom jag åt någon skum knapp ( jepp, skum. Definitivt skitskum. Inte alls så att jag råkade trycka på stänga nerknappen i rena upphetsningen över att nästan vara klar )
Allt försvann. Skärmen på min fula dator åt upp mina vackra och svettfyllda texter om mig själv. Puts väck.
Att jag är lite av en crybaby är ju verkligen ingen hemlighet, men herrejävlar gott folk. Tårarna fullkomligt sprutade. Det blev hemskt svårt att andas, och förlorade lusten att leva i fem mycket kritiska minuter.
Slängde mig på telefonen för att ringa varenda liten datornörd till vän jag har.
De är inte många, de existerar knappt. Gick därför snabbt igenom vänner som jag inte har pratat med på några år, gamla ligg, vem som helst som skulle kunnat hjälpa mig.
Klockan var 23.40 ungefär.
Jag tror ju visserligen att jag kan snacka brallan av de flesta när jag vill, men att ringa och stortjuta mitt i natten är kanske inte världens bästa taktik.
Jag hann inte fundera så mycket på det eftersom att telefonen var trasig.
Det är heller inte första gången jag gör sånt här. När jag sökte till Konstfack för tre år sedan, sparkade jag ut ett glas vatten över proverna en kvart innan jag skulle lämna in dem. Så Fredrik har ju sett det förut. Han lyckades på något magiskt och väldigt subtilt vis lugna ner mig. Vi hittade allt efter ett. Jag förstår fortfarande inte var det hade tagit vägen.
Nu är det avklarat iallafall.
Jag känner mig fortfarande lite matt när jag tänker på det.

Första dagen på Filippa K idag. Det var bra. Jag fick en kostym, och nu känner jag väldigt mycket att jag vill gå ut och känna mig som Marlene Dietrich. Het som satan. Vill viska snuskiga saker i söta pojkars öron. Vi får väl se

kärlekskrank

Jag vill egentligen tro att det finns evig kärlek.
Det är lite hemligt, men det är sant.
Jag vill verkligen att det ska finnas förälskelser som inte tar slut.
Inte det allra smartaste att tänka på just nu, men jag kan inte låta bli.

nu jävlar

Nu har jag gjort min första poll, som ni kan skåda här bredvid.
Det är lite som min bebis.
Den tog bisarrt lång tid få in i den här skräphögen till blogg, och jag vill tacka Mattias för hans enorma tålamod och hjälp. Speciellt då jag sjöng i telefonluren medan vi påtade ihop det här tillsammans. HTMLkoder och jag är inte bästisar direkt.

Så rösta nu, alla som råkar trilla förbi. Jag vill inte veta av några blysamheter.
Go for it!

Ada

Nu visar de briljanta 1900 på tv.
Jag klämde den rakt av för tio år sedan, på inrådan av min far. Det var länge min älsklingsgfilm, vilket känns ganska avlägset nu. Att jag skulle ha klarat sex timmar stillasittande utan problem, men så var det. Jag känner att det var kanske inte är filmen som jag själv skulle rekomenderat min trettonåriga dotter att se, men min far har ibland lite svårt för att avgöra vad som är passande för vissa åldrar och vad som inte är det. Därav avbrända smaklökar på små små barn, och bråk om vem som har mest rätt att gå till Nefertiti.
Filmen tyckte jag iallafall hemskt mycket om. Jag fullkolmligt älskade Ada, så klart. Jag var ju pubertal som alla andra.
Hon var det allra vackraste jag visste.



Jag fantiserade också länge om en vit häst som hette kokain.

Idag blev jag kallad för Dampe. Ganska fult, men det sa med värme, så mitt hjärta smälte en smula.
Ett nytt smeknamn, som jag för en ovanlighetens skull inte har hittat på själv. Jag tröttnar ju så fort på mina egna, och det är ju verkligen att slå sig själv på bröstet lite väl mycket när man försöker tuta i folk att man heter Blixten och det finns en anledning till det. Den anledningen har jag visserligen själv inte listat ut ännu men det kommer, tro mig.
Jag funderar på att börja plugga filmvetenskap. Det ger mig en aning separationsångest, men jag kan inte jobba som assistent hur länge som helst.
Tänker att det kanske är smart att jobba januari ut, hjälpa till under +46, och sedan får det vara nog för min del. Fast det är verkligen inte bestämt ännu.

Detta leder mig, inte helt osökt in på funderingar igår över vilken film jag skulle vara, om jag var en film. Man skulle ju kunna tro att jag har slutat med sådana idiotfunderingar, men då har man fel. De dyker upp med jämna mellanrum.
Jag kunde inte komma på. Fick Fight Club som förslag, men det kändes inte alls så rättvist. Vill gärna veta vilka filmer andra tycker att de själva är. Borde kanske göra en enkät om det här.

back in the u.s.s.r

Så tillbaka efter världens längsta tågresa. Det är lite skrämmande att åka genom ett kålsvart Sverige. Det är verkligen helt öde, och ganska sorgsamt.