Musik och minnen

Elliot Smith framkallar fortfarande en känsla.
Ett starkt minne av att stå i telefonkiosk i Berlin och gråta så mycket att jag inte ens kan prata. Fredrik långt borta, som till slut blir arg för att han inte förstår.
Jag minns att mina ögon var svarta och att jag kallsvettades. Jag minns hotellrummet och de klibbiga lakanen. Jag minns att jag inte kunde äta.
Jag minns Karls rum, hans hårda säng med en grop som jag sov så skönt i. Som ett litet djur.
Jag minns hans öppna fönster, och värme trots att det var oktober.
Tårar på hans jobb, och en vacker bilfärd mellan Treptow och Kreutzberg.
Jag minns att Karl och Daniel var nyförälskade och jag var nog lite kär i dem båda två.
Jag minns att sitta på en spårvagn och sakna Fredrik så mycket att mitt hjärta nästan stannade.
Jag kunde inte vara med honom, trots att det var det enda jag ville.
Jag minns sorgen det innebar.