bakfull mest

Trots lätta isolationstendenser så lyckades jag pallra mig iväg till releasefesten för nya numret. Tänkte att det nog skulle vara sådär. Visserligen bättre än förra festen, när jag i konstant panik krängde femtusen öl i minuten, men ändå inte himlastormande. Festen hölls i ODDs studio på skeppsbron, vilket skulle kunna resultera i klaustrofobi och kaos. Vilket jag insåg att Tomas nog ville, lite så där i hemlighet. Han lät på tok för lyrisk när vi pratade om att det kanske skulle spåra ur med tanke på hur många som hade o.s.at.
Och det blev en sjövild tillställning. Jag hade så sjukt roligt.
Så skönt att vara själv, så skönt att dricka öl och dansa like there´s no fucking tomorrow. Skönt att höra att jag nog kan vara slampig, om jag bara vill (vilket man verkligen inte kan tro att man ska upskatta när ens chef kläcker ur sig. Men hon är så bedårande)Ganska skönt också att jag inte kollade om det faktiskt stämde.

Jag trillade innanför min dörr vid halv nio i morse, efter att ha legat kvar i en soffa på tok för länge och lyssnat på de mest förvirrade utläggningar jag har hört på länge. Det fick mig att skratta till mig lite kramp i magen iallafall.

Karl, min älskade Karl, skickade sms från en bar i Schöneberg, och jag blev alldeles till mig av lycka över att han också var vaken, alive and kicking i den arla morgontimmen. Ringde upp honom och enades om att saknaden ibland blir för stor.
Fick fyrtiofem minuters skvaller och kärlekförklaringar ifrån mobiltelefon i Berlin. Förlåt Fredrik för nästa telefonräkning.