Ada

Nu visar de briljanta 1900 på tv.
Jag klämde den rakt av för tio år sedan, på inrådan av min far. Det var länge min älsklingsgfilm, vilket känns ganska avlägset nu. Att jag skulle ha klarat sex timmar stillasittande utan problem, men så var det. Jag känner att det var kanske inte är filmen som jag själv skulle rekomenderat min trettonåriga dotter att se, men min far har ibland lite svårt för att avgöra vad som är passande för vissa åldrar och vad som inte är det. Därav avbrända smaklökar på små små barn, och bråk om vem som har mest rätt att gå till Nefertiti.
Filmen tyckte jag iallafall hemskt mycket om. Jag fullkolmligt älskade Ada, så klart. Jag var ju pubertal som alla andra.
Hon var det allra vackraste jag visste.



Jag fantiserade också länge om en vit häst som hette kokain.