Gothenburgo

Det känns alltid lite surrealistiskt att vara hemma. Om det ens är hemma längre.
Idag har min allra käraste Malin fyllt tjugofyra. Det är alltid lika skönt när hon når samma siffra som jag. Det lättar den ofrivilliga åldersnojjan.
Middag hemma hos henna med hennes familj, vilket var fantastiskt. Konstigt att träffa hennes lillebror som just kommit hem ifrån ett vattensjukt Roskilde.
I mina ögon är han fortfarande en trummbankande liten snorunge, som jag kunde plocka upp och vända upp och ner på när han inte gjorde som vi ville. Det kan jag verkligen inte längre. Inte ens om jag gjorde ett tappert försök skulle jag kunna lyfta 180 centimeter sjuttonåring.

Befinner mig hos min far för tillfället, och det som överraskar mig mest är att jag inte kan minnas hur det kändes att vara här. Jag minns vad jag gjorde, ungefär.
Och det var inte mycket, belive me you.
Hans dator är världens segaste. Den tuggar och tuggar, det låter som ett gäng griskultingar och jag tänker att det är bäst att låta den vara en stund.
Jag lägger ner.