trött

Tyvärr har min älskade vän satt sig på ett flygplan och lämnat mig för sitt kungadöme i Kreutzberg. Själv har jag jobbat mig själv till tårar de sista dygnen han var här.
Jag lämnade honom vind för våg i Stockholm med vår finaste bulle till vän Malin, medan jag själv befann mig i slakthusområdet i hällregn med en modell som vägrade hålla käften och en lätt släng av feber.
Det planerades först att Karl skulle släpa med Malin till livrustkammaren för att se på guld, vid motstånd ifrån hennes sida skulle han helt enkelt uppmana henne att hålla käften. Hålla jääävligt käften. Malin måste förstå sitt arv och sin historia enades vi om, så nu skulle det tittas på guld. Hon skulle även snällt knipa käft och niga för soldaten utanför slottet, för att uppskatta vad han gör för vårt land i den ständiga väntan på att ryssen ska komma (för det gör han!)
Inget av detta utfördes i slutändan, de satt i mitt kök och drack whiskey istället, medan jag huttrade i nattkylan.
Jag saknar honom så redan. Lite så att det värker i mig.