vasastan

Igår bar det av till Vasastan för min del. Jag sa adjö till de skrikande små monstren till katter, tog mitt pick och pack och lämnade Stora Lappkärrsberget för gott. Hoppas jag iallafall.
Ett av mina stora problem är dock att jag lider av enorm separationångest. Eftersom jag inte separerar ifrån någon som jag kommer sakna sådär vansinnigt mycket, så bestämde sig mitt hjärta för att brista över andra saker istället.
Istället saknade jag min mamma, min syster, Fredrik och Karl. Lika bra att dra på stort när man ändå är igång.

Vasastan är grymt. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och vet egentligen inte alls var jag bor någonstans. Det är sant. Jag säger det verkligen för att framstå sådär brudigt flamsig och ditsy. Jag tänker oftast inte på det, men så är det. Enda staden som varit självklar för mig var Antigua, som var uppbyggt som New York i ett väldigt enkelt rutmönster. Fast så litet att man kunde se slutet av staden var man än befann sig.
Jag lyckades visserligen gå vilse där också. Jag tror att allt kan bero på min ständiga vilja att alltid svänga åt höger, vart jag än går.